Är änglar farliga?
 
Min dotter har en ängel. Jag har ett barnbarn, som är en ängel! Han hette Marcus och var född med HLHS, hypoplastiskt vänsterkammarsyndrom, vilket innebär att vänster kammare i hjärtat var underutvecklad med förträngda ådror runt omkring. Han var ett litet Hjärtebarn! Tänk bara ett så vackert ord!
Han var ganska liten. Läkarna gav honom nästan ingen chans till operation, men han mådde så pass bra att dom till slut beslöt att operera honom. Han klarade operationen fint, men fick en liten propp i hjärtat två veckor senare och dog i sin mammas armar.
Jag hade förmånen att få vara med om allt detta! Fast egentligen var det kanske så, att jag tog mig rätten att vara med, dels som stödperson för hans föräldrar och dels för att få träffa honom så mycket som möjligt! Jag har träffat honom, både levande och död och det är det största och viktigaste jag någonsin har gjort här i livet.
Sorgen pågår lång, lång tid därefter, släpper nog aldrig riktigt. Vi talar mycket med varandra i telefon, sorgen är stundtals fruktansvärt svår. Otaliga tårar har rullat utför våra kinder. Man surfar runt på Internet bland hjärtebarnsänglar och andra små änglar, som av någon anledning dött alldeles för tidigt. Då har jag någon gång sett kommentaren att "mormor och farmor eller andra släktingar förstår inte att vi sörjer vår lilla ängel"! "Omgivningen vill inte prata om min ängel!" Hur är det möjligt?
Räknas inte de allra minsta som dött i så tidig ålder, några till och med innan dom fötts fram till vår värld? Räknas dom inte för att omgivningen inte hann träffa dom? Räknas dom inte för att dom var för små, då många inte ens var fullgångna små barn, d v s hade någorlunda normal födelsevikt? Var barnen inte "på riktigt" då? Känner dom inte sorgen hos sitt eget barn, som förlorat sitt lilla barn? Saknar dom inte det egna barnbarnet, som dom aldrig får hålla intill sig och läsa sagor för? Har dom någonsin sett hur tidigt i livet ett litet barn "ser färdigt ut"? Redan med några hektos vikt har de små både fingrar, tår och anletsdrag, det är "bara" tillväxten kvar!
Min dotter och hennes man har mått fruktansvärt dåligt av att Marcus dog. Dom kommer alltid att sakna honom otroligt och ha ett barn för litet. Jag har också mått väldigt dåligt av att han dog. Och av att min dotter har mått så dåligt Jag kommer ju alltid att ha ett barnbarn för litet.
På Internet finns en hel mängd hemsidor, som beskriver många små fina, underbara barn, som tyvärr inte fick fortsätta att leva. Där kan man läsa om föräldrarnas stora sorg och saknad efter sin lilla ängel. Om man läser dessa berättelser, så hör man och förstår mycket väl hur ont det gör och hur dom små är oändligt saknade. Hur små barnen än var. Det spelar liksom ingen roll. Inte heller om dom dog i mammas mage. Det var ju ett vackert litet barn i alla fall. Dom allra flesta föräldrarna har kort på sina små änglarna med fina kläder på sig och man ser hur dom blivit ompysslade med stor kärlek. Många, många foton finns på Internet! Det känns som om jag har sett dom allra flesta. Alla änglar lika vackra och fina och ompysslade som min Marcus.
Är det så att omgivningen är rädd för de små änglarna? Klarar dom runt omkring oss inte av att hantera sorg? Är det enklast att dra sig undan och inte prata om den lilla ängeln? Att låtsas som om ängeln aldrig funnits? Hurtigt förklara att du får snart "ett nytt barn"? Föräldrarna vill inte ha "ett nytt barn", möjligen ett barn till! Inget annat barn kan ersätta ängeln, man kan bara få flera barn!
Om ni någonsin skulle få en person i er bekantskapskrets, som har eller får en liten ängel, så kom ihåg att ängeln betyder minst lika mycket som dom andra barnen i familjen. Den är inte med kroppsligt utan i allra högsta grad i deras hjärtan! Fråga litet om deras ängel, föräldrarna berättar så gärna! Be att få titta på kort, det är inte farligt!
Ser jag min lilla ängel annorlunda bara för att jag var med? Nej, absolut inte! Han är mitt lilla barnbarn, mitt Hjärtebarnbarn och jag kan inte svika honom eller hans föräldrar! Hans bild hänger över min säng, jag har en egen skyddsängel! Jag är privilegierad, som har fått ta del av Marcus´ korta liv och fick vara med så mycket och gemensamt bearbeta sorgen med min dotter och hennes man.
Det är när sådana här svåra saker händer, som man får reda på vem eller vilka som är ens riktiga vänner, dom där pålitliga som alltid kommer att finnas kvar. Några "vänner" försvinner, dom orkar inte med att ta del av en liten ängel. Andra människor kommer nya, kanske någon som man inte hade en aning om, som kan och vill ta del av en ängels historia. Dessa personer är otroligt viktiga! Man har ingenting att förlora, jag lovar! Man vinner en vänskap, som ger en så mycket för livet. Man utvecklas själv, får en livserfarenhet, som inte alla har, och blir en bättre lyssnare. Man växer som medmänniska!
Det är kanske för mycket att jag kallar mig stödperson, men jag har några änglamammor, som jag mailar väldigt mycket med. En mamma har jag mailat med i 1,5 år och jag har nästan fått en dotter till. På sista tiden har jag hittat två mammor till, som jag börjat maila med. Det är otroligt vad änglamammor kan berätta om sin lilla ängel via e-mail med en totalt främmande människa, som lyssnar. Kanske är det också lagom anonymt att maila, man behöver inte ens tala om var man finns. Jag har fått så många bilder och förtroenden att jag börjar förstå att jag är viktig för dom. Jag berättar litet om mig själv och skickar en bild på mig så mammorna får en hum om vem jag är. Och jag tänker fortsätta för Marcus´ skull, det måste komma ut något gott av hans död. Inget litet barn får dö förgäves, aldrig!
Alla små änglar har sin egen historia och har alldeles säkert bidragit med kunskap till läkarvetenskapen. Varje liten ängel är unik och har därför inte levat förgäves! Den kunskap dom givit till läkarvetenskapen kanske kan vara till hjälp för ett annat litet barn, som är sjukt.
Nu vet jag att änglar inte är farliga på något sätt! Det är underbara små barn, som inte fick fortsätta sitt liv hos oss! Jag vill tro att dom är tillsammans någonstans allihop, kanske i himlen. Ett har dom i alla fall gemensamt! Föräldrarna läser om alla små änglar och på så vis har alla änglar en gemenskap, alla är knutna till varandra genom föräldrarna! Föräldrar, som desperat söker efter andra människor, som förstår och orkar lyssna!
Jag hoppas att ni också någon gång kan stödja en änglafamilj, dom har så väldigt mycket att ge tillbaka! Och man får vänner för livet! Och kom ihåg, det är fult att inte bry sig om!
Historikklenke
RSS for kommentarer
| < Forrige |
|---|
